10/10/2026
Corvara – en liten by med en stor historia
Åkte idag upp till Corvara för att ta un caffè och en bomba – men möttes av något helt annat än den stillhet jag hade väntat mig.
Den lilla kyrkan var fylld till bredden och även gården utanför var full av människor. Det pågick bröllop! Ett härligt och oväntat möte med livet i denna lilla bergsby.
Corvara är en liten kommun i provinsen Pescara i Abruzzo, belägen omkring 600 meter över havet vid foten av Monte Aquileo, även kallat La Queglia.
Det är en plats som på många sätt berättar historien om det gamla Abruzzo – om medeltida befästningar, jordbruk, kyrkans betydelse, jordbävningar och landsbygdens avfolkning.
Historien går tillbaka åtminstone till 900-talet. År 985 utvecklades här en befäst bosättning, La Corvara, under inflytande av det mäktiga klostret San Clemente a Casauria. Runt befästningen växte med tiden ett samhälle fram med stenhus, smala gränder och kyrka.
Corvara omnämns också i det medeltida Chronicon Casauriense, som berättar om klostrets stora betydelse i området. Under århundradena kom byn att styras av olika adelsfamiljer, däribland Cantelmo och d’Afflitto. År 1855 blev Corvara en självständig kommun efter att tidigare ha varit knuten till Pescosansonesco.
Men Corvara bär också på berättelsen om en by som nästan försvann.
År 1933 drabbades området av en kraftig jordbävning. Skadorna, det svårtillgängliga läget och senare problem med markens stabilitet gjorde att invånarna successivt flyttade från den gamla bebyggelsen till nya bostäder längre ned på sluttningen.
Den gamla medeltida delen, Borgo Vecchio, lämnades till stor del åt sitt öde.
Än idag finns stenhusen, de smala gränderna och resterna av den gamla bebyggelsen kvar. På sina håll är husen nästan sammanvuxna med berget. Här finns också rester av den äldre kyrkan Sant’Andrea Apostolo och dess klocktorn.
Corvara har dessutom en lite oväntad plats i den europeiska kyrkohistorien. Här uppges Pietro Rainalducci ha fötts omkring 1258 – franciskanermunken som år 1328 utsågs till motpåve under namnet Nicolaus V i den stora maktkampen mellan påven och den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV.
Att vandra här blir därför något mer än att bara besöka ännu en vacker italiensk bergsby.
Här har generationer levt sina liv, brukat jorden, byggt sina hus och mött både goda och svåra tider. Naturen och samhällsutvecklingen har förändrat förutsättningarna, men historien finns fortfarande kvar i stenarna, gränderna och landskapet.
Och kanske blev dagens bröllop den allra finaste påminnelsen om detta.
Mitt bland spåren av det som varit fylldes den lilla kyrkan och gården åter av människor, glädje och liv.
Det gamla och det nya, sida vid sida.
Ännu ett av alla dessa små, fascinerande samhällen som gör Abruzzo så speciellt.
