01/03/2017
På 1700-talet bearbetades här läder i en sämskmakarstamp. Vattenhjulets snurrande överfördes till en upp- och nedgående rörelse. 1762 grundades Periodens pappersbruk. 1872, sedan pappersbruket brunnit, startades istället bomullsspinneriet Aktiebolaget Perioden som drevs ända fram till 1964.
Sämskmakarstampen och pappersbruket drevs av stora överfallsvattenhjul i trä. I bomullsspinneriet fanns många maskiner som alla drevs av nya turbiner i stål. Turbinerna byggde på samma princip som vattenhjulen men var effektivare och hållfastare. De drev ett system av drivaxlar inne i fabrikens tak. Anslutna remmar drev i sin tur maskinerna. För att vara på den säkra sidan, till exempel under varma vattenfattiga somrar, hade spinneriet också en ångmaskin.
Idag är elektriciteten så självklar att vi sällan tänker på att den var något nytt och ovanligt ännu vid 1900-talets början. Nyköpings första elkraftverk öppnades 1898. Vid Perioden stod ett elverk färdigt 1908. När rörelsen nere i vattnet skulle omsättas till elström behövdes stora balans- och uppväxlingshjul – de står idag som skulpturer nere på Kvarnbron mitt i staden. Elverket vid Perioden revs på 1990-talet.
På 1700-talet kom nya tankar kring hur arbete kunde organiseras effektivt. Det startade i England, först inom textiltillverkningen, och spreds därifrån till andra länder. Många människor samlades av en fabrikör för att arbeta med ett hantverk i en stor gemensam lokal. Maskiner togs allt mer till hjälp. Olika delar av tillverkningen gavs till olika arbetare som fick betalt för den tid de arbetade.
Industrialismen var född med fabriker, mekanisering, arbetsdelning och lönearbete.
Pappersbruket vid Perioden var en tidig fabrik. Fullt utvecklat var systemet vid bomullsspinneriet. Det var en ganska stor industri, med många maskiner, många anställda och effektiv arbetsdelning. På pappersbruket tillverkades papper av lump, det vill säga gammalt linne. Det är först vid 1800-talets slt som råvaran till papper istället blir trä. Men då hade pappersbruket här brunnit och lagts ned. Till spinneriet köptes bomull från Ostindien och Amerika, som skeppades till Nyköping. Bomullen kom till Europa på 1700-talet i och med den ökande handeln. Eftersom råvaran var billig och tillverkningen effektiv blev också tyget billigt. Maskinerna till spinneriet köptes i Manchester i England.
En arbetsplats i mer än två hundra år. Ibland för många, ibland för färre. När pappersbruket öppnade 1762 fanns där: verksgesällen Carl Menlös, gesällen Mats Lindbom, »mölnaren« Sundberg, arbetarna Erik Stor, Anders Nyberg, Erik Lindbom och Jon Sperling, pappersma-kareänkan Maja Linder, järnvägaränkan Stina Venus, gruvkarlsänkan Catharina Malmgren och hennes dotter Stina, salpetersjudardrängen Anders Klingström och E Zetterström, lär-lingsgossarna Johan Sundberg, Olof Holmberg, Mats Reuterhell och Carl Fredric Sperling.
Inom de tidiga fabrikerna fanns många patriarkala drag, på samma sätt som på de svenska godsen och de stora järnbruken. Arbetsgivaren förväntades ta vara på de anställda till ex-empel genom att ordna bostäder i närheten. Så var det även här under pappersbrukstiden. I backarna upp mot Kråkberget låg bostäder såväl för pappersbrukets anställda som för äga-ren och hans familj. Ansvar för viss sjukvård låg också på fabrikören.
När bomullsspinneriet startade 1872 var det inte längre lika självklart att industri- och fa-briksidkare skulle ta socialt ansvar för sina anställda. Nu gällde istället strikt affärsmässiga relationer där arbetsgivaren köpte en viss tid av arbetaren. De anställda på spinneriet vid Perioden bodde över hela staden. De kom varje morgon, arbetade den bestämda tiden med de angivna sysslorna, för en viss lön, och gick sedan hem. De var många – som mest arbe-tade upp emot 200 personer i bomullsspinneriet. Många var kvinnor som arbetade hårt för låga löner. En del arbetade från att de var tonåringar tills de gifte sig, andra hela livet. De-ras arbete var strikt specialiserat och inte sällan enahanda, men krävde också stor yrkes-skicklighet.
